2016 > 03

Vad är det som gör att vissa människor verkar gå helt spikrakt genom livet?
Med vind i ryggen och solklar himmel ovanför..
Medan andra (läs mig) får en så otroligt tung ryggsäck att bära?
Jag har försökt att tänka positivt genom åren, försökt skaka av mig saker som jag inte har kunnat påverka, försökt att fokusera på det som faktiskt är bra och fungerar - men när katastroferna avlöser varandra och de verkligen inte går att bortse ifrån - då börjar man till slut att försvagas.

Förra årets vitsippor. Väntar fortfarande spänt på årets första små knoppar...
Förra årets vitsippor. Väntar fortfarande spänt på årets första små knoppar...

Ibland vet jag inte vad jag ska skriva här på bloggen. Det händer så många saker som jag inte kan berätta eftersom jag då skulle hänga ut människor i min närhet. En dag vill jag skriva av mig allt, bara låta allting rinna ur mig och sen smälla ihop den boken och gå vidare.

Det som verkligen har skrämt mig de senaste åren är just MÄNGDEN av olycka som drabbat oss, och jag har legat vaken många nätter och försökt tänka ut vad jag hade kunnat gjort annorlunda för att det inte skulle ha blivit så.
Det är klart att med facit i hand så finns det ju en del saker jag skulle ha gjort annorlunda, men de största, de mest smärtsamma händelserna, kan man inte ens påverka själv. De har bara slagit ner på min fina familj utan att vi haft en chans att värja oss – och jag tycker det är så himla orättvist.

Jag försöker att inte grubbla sönder men jag kan inte bortse från det faktum att jag saknar min pappa, jag saknar Jan och jag saknar min mamma - som lever men som inte är vid medvetande nog att jag kan prata med henne.
Jag kan inte bortse från det faktum att hela familjen mår dåligt, att vi brottas med självskadebeteenden och självmordsförsök parallellt med svår ångest från flera håll.
Jag kan inte bortse ifrån att vi har blivit slagna till tystnad, av personer, av samhället, av systemet och att det alldeles för många gånger har varit så orättvist att jag gråtit rakt ut bara av maktlöshet.

Jag vill verkligen vara glad och lycklig, men smällarna upphör aldrig att komma och jag hinner inte komma över en enda sak förrän nästa trauma dyker upp.

Jag har helt underbara människor omkring mig, och många är de som dykt upp från helt oväntat håll. Många frågar hur jag orkar, en del har sagt att man får bara den börda som man orkar bära, en del frågar om jag har någon som tröstar mig också, många säger att jag är stark. Och alla menar de väl.

Men sanningen är den att jag är inte stark.
Jag orkar inte.
Jag kan inte ta emot tröst, ibland knappt en kram.
Sanningen är att jag har fått väldigt mycket mer börda än jag orkar bära.
Min hälsa säger ifrån. Jag orkar verkligen inte.
Jag kan lägga mig ner och konstatera det. Men sen då? 
Om jag inte reser mig igen, jobbar ihop min lön, handlar mat och lagar den, så svälter mina barn ihjäl.
Min hjärna fungerar inte alls som den brukade, mitt hjärta går för högtryck, blodtrycket är för högt och jag ser ingen glädje längre.
Men jag måste fortsätta, för någonstans där bakom horisonten så vet jag att det finns en sol som kommer stiga igen och värma oss alla igen.
Tills dess så kan jag bara göra så gott jag kan - varje dag.

Jag har gjort många förändringar, hit och dit, för att försöka rädda mig själv och mina barn ur alla möjliga och omöjliga situationer. 
Mina beslut har jag behövt omvärdera om och om igen för de har visat sig inte hålla, det har inte blivit rätt osv. 

H E L A   T I D E N  har jag haft E N  enda sak för mina ögon, och det är att vi alla i familjen ska leva lyckliga i alla våra dagar.
Det är fortfarande det jag kämpar för.

Jag hoppas att vi har fått vår beskärda del av elände nu och att vi nu bara har det bästa kvar! 

Läs hela inlägget »

Våren gör lite sakta entré.
Vi tillbringar dagarna mellan hopp och förtvivlan.
Ett steg framåt, två tillbaka.

Parallellt med vår stora oro och sorg för mamma så dundrar livet på i vanlig fart med ett heltidsjobb som kräver sitt, fyra barn/tonåringar som kräver sitt, hus & hem som kräver sitt och jag kämpade redan innan det här med att komma tillbaka från utbrändhet.
Så att säga att livet är lätt nu vore en lögn.

Dock har jag blivit bättre på att prioritera och nu för tiden så ingår även jag i den prioriteringslistan. Det finns inte utrymme för att jag brakar ihop just nu, så enkelt är det. Det gjorde det inte sist heller - och kanske var det därför jag brakade ihop när allting började ordna upp sig? 
Jag försöker att undvika att det skulle bli likadant den här gången också. 

Vi kämpar på men ingen kämpar mer än min mamma just nu.
Kram från mig

Läs hela inlägget »
Etiketter: utbränd, hälsa, vår, blommor

Nu blommar både Snödroppar och Vintergäck ute i trädgården, det är helt underbart att se! Solen skiner allt längre stunder på oss om dagarna och den värmer också en smula..

Hos oss så går vi mot ljusare tider på flera sätt, igår när vi besökte mamma så var hon vaken och hon pratade med oss under hela besöket!
Den lyckan vi kände är helt obeskrivlig.
Jag trodde inte att jag skulle möta henne mer, men det gjorde jag och jag ville gråta av lycka för det!

I morgon börjar jag jobba igen, mina händer känns mycket bättre nu - bara lite träning kvar så kommer de att vara helt återställda!
Nu längtar vi så otroligt mycket till våren, solen och alla underbara vårblommor!
Jag säger som jag brukar så här års... Vi överlevde vintern! Och i år är det mer sant än någonsin!

Läs hela inlägget »
Etiketter: vår, blommor

Över två veckor har gått sedan mamma blev sjuk.
Vi har suttit med henne och försökt ge henne styrkan att kämpa och hon gör det mycket bra. Vi börjar se små framsteg och i torsdags så öppnade hon ögonen och försökte säga något. Det kändes alldeles underbart!

Parallellt med den här enorma chocken så har livet rullat på med en del andra tråkigheter som var och en hade haft kraft nog att sänka mig fullkomligt.

Jag var ändå tvungen att fortsätta att agera för vissa saker kan inte vänta. Vi var till exempel tvungna att hitta något tillfälligt, bra hem för mammas två katter. Både jag och min syster har katt själva och de kommer inte särskilt väl överens och det skulle inte bli bra för någon att ta hem dem till oss.
Vi hade den stora turen att få hjälp från helt underbara Södertälje Katthem, de ordnade ett jourhem åt katterna och jag skulle bara flytta katterna till buren och åka dit med dem..
Det visade sig enklare sagt än gjort.

Jag visste att de inte gärna vill bli burna eller fasthållna och att den här situationen brukar vara väldigt svår även för mamma. Men jag tyckte jag gjorde de förberedelser jag behövde, begränsade ytan de var på, ställde fram burarna inne i ett av de stängda rummen utan att de hörde det och satte mig sedan lugnt på soffan och drack kaffe.
Tids nog så kom de och strök sig mot mina ben, de är ganska rädda så de brukar inte hoppa upp i mitt knä men det här är ju nära nog tänkte jag så jag tog ett fast grepp om nackskinnet på Fanny. Hon vände om blixtsnabbt och bet mig i handleden. För mig kom det här helt oväntat och för att få loss henne så försökte jag med andra handen varpå hon bet mig i vänstra tummen också.
Aj!

Katthemmet var så snälla och kom och hjälpte oss att fånga katterna och ta dem till sitt jourhem, de är verkligen helt otroliga! Stöd gärna landets Katthem - de gör verkligen under! På ett lugnt och fint sätt så fångade de in båda katterna.

Själv åkte jag till vårdcentralen för att få en stelkrampspruta. De tvättade såren och jag fick pencillin. Tyvärr så räckte inte det.
Morgonen efter så hade händerna svullnat och jag hade FRUKTANSVÄRT ont, jag frös och hade lite feber.

Mot min vilja så åkte jag till sjukhuset.
Det var Emelies 20-årsdag och det minsta jag ville var att sitta på sjukhuset om det inte var för att vara på Neurointensiven med mamma.
Men jag hade inte mycket val. Jag blev inlagd direkt och fick Antibiotika via dropp istället, skulle inte det hjälpa så skulle de bli tvungna att öppna och spola rent.
Smärtan var helt galen, jag trodde inte att något så litet kunde göra så ont! Jag hade fått ett av betten in i leden från handleden så den leden ilade hela vägen upp till armbågen.
De målade runt det rodnande, svullna området för att se om det blev mer eller mindre.

I början så blev det mer men med tiden så minskade både rodnaden och svullnaden och sen tog det dessvärre längre tid innan smärtan försvann.
Första natten fick jag Morfin mot smärtan och ändå grät jag hela natten.
Den vanligaste bakterien vid kattbett är Pasteurella och det är också den som ställer till det så här när man blir kattbiten.

Så nu har vi lärt oss det också.
Kattbett ska man akta sig för!
Ska man göra någonting med sin söta, snälla katt som den inte vill - så använd handskar! De reagerar inte alltid som man tror. Och speciellt katter som man inte känner.
Anledningen till att jag inte använde handskar var för att jag inte ville skrämma katterna, men det hade inte haft någon betydelse i det här fallet. För henne var det läskiga det faktum att jag tog tag i henne för försökte hålla fast henne och lyfta henne.

Nu är jag sjukskriven och arbetar upp styrkan i händerna igen nu när smärtan börjar ge med sig.

Så dagens tips - akta er för kattbett!

Men jag älskar fortfarande katter för det!

Läs hela inlägget »
Etiketter: hälsa

Det finns en tid FÖRE och en tid EFTER förra fredagen.

När jag var ute på lunchen förra fredagen så ringde min telefon, och precis DÄR är brytpunkten. Det var en läkare från intensiven som ringde och berättade att min mamma hade kommit in medvetslös till akuten efter att ha fått en hjärnblödning.

Sedan den stunden har hon kämpat, med oss vid sin sida, och vi är helt övertygade om att hon kommer att fixa det här. Vi inser att vi behöver ha tålamod och att det kan ta tid, men på något sätt så kommer vi ta oss igenom det här.

Mamma är stark, i övrigt frisk, hon är i bra kondition och har en livskraft så det kommer gå vägen.

Det har nog inte undgått någon som följt mig här hur nära vi står varandra och just nu är vi inne i en stor chock.
Från början såg det väldigt mörkt ut men nu är hon opererad två gånger och vi ser små framsteg. Hon kan andas själv nu. Hon kan öppna ögonen ibland. Krama handen någon gång ibland. Så vi vet att hon kommer tillbaka.

Tro med oss så kommer det gå vägen!
Kram

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Arkiv

Etiketter