Tillbaka på Neurointensiven

Den här gången på återbesök. Det har gått ett halvår nu sedan mamma fick en massiv hjärnblödning. Det var med största sannolikhet inte en "spontanblödning" utan den verkar orsakad av ett kraftigt slag utifrån. Det är skrämmande men vi kommer aldrig att få veta vad som hände den där hemska dagen i februari.

Det vi vet är att mamma sedan den dagen har kämpat och kämpat för att komma tillbaka. Vi satt vid hennes sida på intensiven när hon låg medvetslös med respirator och vi insåg att där fanns det en helt ny värld som vi hade varit skonade från tidigare.
De flesta som har anhöriga på intensiven är där med den sjuka. Man vågar inte riktigt åka hem eftersom allting är så skört och det fortfarande händer saker hela tiden.
I väntrummet på NIVA var det som en att tiden stod stilla.
Vi var samma människor där varje dag och natt, man ställde in mat i kylskåpet och hämtade kaffe, såg på teve tillsammans, skrattade och grät. Tråkiga besked blandades med positiva besked. Endels anhöriga gick bort, endel flyttade till andra avdelningar för de hade frisknat till tillräckligt för att lämna intensiven.
I den stora hörnsoffan hängde vi alla tillsammans och jag kan undra ibland hur det gick för en del av dem som vi mötte där.

Det jag framförallt fascinerades över var den helt fantastiska personalen. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor och alla andra som rörde sig i lokalerna! De var HELT OTROLIGA! Givetvis i första hand för att de var proffs på att hantera mammas hjärnblödning och överlevnad - men de tog sig också tid att förklara för oss, att visa bilder, att småprata om annat, att sätta sig ner en stund, att lägga en arm på axeln och trösta trots att det var sån aktivitet och dramatik hela tiden omkring dem.
Helt fantastiska människor.
Samma sak upplevde vi när mamma senare hamnade på den medicinska intensiven efter att hon hade fått en lunginflammation någon månad senare - även här var det helt underbara människor.

I måndags var det dags för återbesök och vi befann oss åter på Karolinskas Neurocenter. I en månads tid satt vi här och vi levde i princip på de köttbullesmörgåsarna de sålde på Caféet på bottenvåningen. Att sitta här nu - tillsammans med mamma - och självklart var vi bara tvungna att köpa oss varsin köttbullesmörgås var så fantastiskt att jag började gråta.

Hon har en LÅNG resa kvar och hon kommer tyvärr aldrig bli helt återställd, men hon är med oss och hon blir piggare för var dag som går och det är jag så otroligt tacksam för!

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln