Så fel & så orättvist

Igår var det Midsommarfirande på det boende där min mamma är just nu efter sin stora hjärnblödning. De hade verkligen ordnat det jättefint med god mat, vin, flaggor, blommor och sång & dragspel.

När jag kom in i rummet så stod jag och sökte efter mamma med blicken över alla de andra boende på ålderdomshemmet. De var riktigt gamla allihop, det visade sig att en av damerna fyllde 100 år igår också. Mitt bland dem satt mamma i sin rullstol, yngst av dem alla och med en orolig blick. Det är så fruktansvärt orättvist!

För drygt fyra månader sen så var hon den piggaste pensionär jag känner! Hon gick på gym, promenerade varje dag, hittade nya hobbies och intressen, var aktiv i social medier, bloggade och öste kärlek över oss alla och hennes två katter. På en sekund förändrades allt och nu sitter hon på ett hem och är så himla ledsen.

Spelemännen spelade svenska sommarsånger som påminde om alla härliga midsomrar vi haft tillsammans i Småland, jag kunde inte sluta att se mamma framför mig i en fin klänning, glad och leende med någon god paj eller något sånt i handen komma ut från stugan i Småland.

Och jag kan verkligen inte sluta gråta för det.

Livet kan verkligen ändras på ett ögonblick, man ska vara rädd om sina nära och kära och vara tacksam för varje dag man har tillsammans.

Det var en sorglig dag igår, vissa dagar känns ljusare men varken mamma eller jag var redo för att sitta där tillsammans med 100-åringar och sjunga midsommarsånger.

Åh vad jag saknar dig lilla mamma!
Är ändå så otroligt glad och tacksam för att du lever!

Etiketter: hälsa

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

Stöd gärna Strokeförbundet!

-

Etikettmoln