Alla de där väggarna man ska igenom...

Det här vackra ljusfatet fick jag från Micke i veckan. Så otroligt vårvackert!
Det här vackra ljusfatet fick jag från Micke i veckan. Så otroligt vårvackert!

In i väggen – igenom den och in i nästa…
Vad är det med mig, och många med mig?
Varför kan vi inte bara hejda oss?
Vad är det som gör att vi bränner ut oss och sen inte lär oss ett dugg utan kör på som vanligt igen.
Vi VET ju att det inte fungerar!

Vi VET ju att vi tillslut blir sjuka.

Förra veckan fick jag gå till läkaren igen, mitt blodtryck är alldeles för högt, jag har yrsel och huvudvärk för jämnan och magen har sagt upp sig totalt. Har ryckningar om natten och det bränner och sticker i ansiktet. Jag går mellan gråt, ilska och gapskratt på några sekunder och har gått upp i vikt och tappat all min energi. Jag mår skit, på ren svenska. Och jag är för trött för att göra något åt det.

Genom de här senaste åren har jag träffat ganska många människor som blivit utbrända. De har brakat ihop totalt en dag, kanske hamnat på sjukhus eller fått diagnosen Utbränd och terapi, mediciner och behandlingar i massor. Många är vi som legat hemma i sängen och gråtit och gråtit och sen sakta rest oss igen. Och när benen börjar bära igen – ja då jäklar kör vi igen! Och springer som förr. Och det går ju inte, det vet vi ju, men det är så vi lärt oss att leva. Hur gör man annars? Det är en sak när man är sjukskriven och hemma – men när alla kraven är tillbaka, när vi ska sköta jobb, barn, hushåll, trädgård, bilen, vänner, relationer, kroppen och planera semester och bolla mellan alla måsten och önskemål då går vi in i gamla hjulspår igen.

 
När jag sprang in på vårdcentralen i torsdags med andan i halsen och jobbet i telefonen så hade jag bara en tanke: Låt det här läkarbesöket gå FORT och ge mig bara någon bra medicin så blodtrycket går ner, snabbt. Allting i mitt liv måste gå FORT annars får jag nästan panik. Långsamma medtrafikanter på vägarna vill jag kasta en bomb på, människor som går långsamt framför mig och av någon anledning blockerar vägen så att jag inte kan springa om dem får jag spontan lust att knuffa omkull och de som pratar långsamt, som aldrig kommer till skott, som inte kommer till poängen får jag använda all min kraft (vilket inte är mycket) till att INTE sucka högt eller gå därifrån av frustrationen. Det är sjukt, på riktigt. Så bråttom är det inte.

I alla fall så uppstår ett obehagligt vakuum när jag springer till en vårdcentral för att slå mig ner i ett väntrum och bli sittande där i TRE TIMMAR. Det går inte att med ord beskriva den upprördhet jag känner inför såna situationer. Och så får jag höra att alla patienter under 7 år har förtur, varje nytt litet barn som kommer in på vårdcentralen blänger jag på så att de gömmer sig bakom sin mamma.
Vad har jag blivit för monster?

När jag väl får komma in till läkaren är jag så stressad och arg för jag vet att de väntar på jobbet och att jag sitter hos läkaren på lånad tid. Hjärtat bankar hårt och jag är irriterad, när jag börjar prata börjar jag plötsligt gråta hejdlöst.
Känner mig patetisk och försöker bli av med tårar och snor och samla ihop mig.
Därefter är steget inte långt till ett gapskratt som får läkaren att hoppa till.
Hur mår du egentligen? 
Jo, men jag mår bra. Behöver bara lite ny medicin så att jag får ner blodtrycket lite och slipper huvudvärken. 
Så att jag kan jobba mer. Skynda lite till.
Stressade ut från läkaren med en remiss till en Stresshanteringskurs i handen, hon ville sjukskriva mig men jag har inte råd att vara sjukskriven.
Det är tyvärr den bistra sanningen.
Som ensamstående med fyra barn så är det hårt nog ändå att få saker och ting att gå ihop, så jag försöker hantera det här utan en sjukskrivning den här gången.
För även om vilan är väldigt bra så är det - som jag skrev i inledningen -  ännu viktigare att lära sig att hantera stress i vardagen. Inte som ledig, för det är inte så svårt. 

Bästisarna, Findus & Angelica
Bästisarna, Findus & Angelica

Men vad håller vi på med?
Vi jobbar och stressar för att vara perfekta på alla områden i livet och när det blir för mycket så börjar vi direkt stryka sånt som "bara" är roligt ur almanackan. Vi hoppar över AW:n med kollegorna, hinner inte träffa våra vänner, hinner inte göra roliga utflykter med familjen osv. För vi "måste" så himla mycket annat.
Hur prioriterar vi egentligen?

I morse när jag åkte till jobbet så såg jag mig omkring och tänkte:
Men fy fan vad vi mår dåligt!
Alla jag såg omkring mig verkade lika trötta, stressade, irriterade.
Vad håller vi på med? Vi har det ju bättre än så otroligt många andra människor på den här jorden, varför stressar vi ihjäl oss?

Om man tittar på filmen (nedan) från Niklas Källner så inser man ju att man inte direkt är ensam om att stressa, stressa, stressa...
Men varför? Var är vi på väg? 
Dagarna är plötsligt för korta, vi får låta bli allt det roliga så att vi hinner med allt vi måste göra för annars går det inte ihop.
Och ska man vara helt ärligt så går det inte ihop ändå.

Ja, det var lite tankar om stress.
Jag känner att en förändring är på gång, jag måste göra något radikalt så att jag mår bättre - och så hela familjen mår bättre för det här går inte länge till. 

Jag skulle önska att det blev en ny trend - att INTE hinna med allt, att ta det lugnt och prioritera sånt som får oss att må bra istället.

För få saker provocerar mig mer än när folk sitter i perfekta hem och ler med välmanikerade naglar, pengarna i tidsmässigt rätta fonder, barnen leende, sovandes i rena pyjamaser och fönstrena skinande blanka och så säger de: Prova Yoga! Eller meditation! Du måste satsa på dig själv!
Ja, det borde man - men alla har inte städhjälp, barnflicka och en man som gör allt därutöver och det är då det börjar bli en utmaning på riktigt. För vad KAN man prioritera bort? Man kan inte strunta i att hämta barnen på dagis, inte i att jobba, inte i att handla mat eller laga den, inte i att äta den och i längden kan man inte prioritera bort att ta hand om disk och att tvätta kläder heller. Redan här har en heltidsarbetande ganska fullt upp. 

Så min fråga är: Hur får man ihop det där livspusslet UTAN att bränna ut sig? 
För det måste ju gå på något vis...?

Fortsättning följer. 

Etiketter: utbränd hälsa stress

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln