Stora händelser väcker stora tankar

Vad är det som gör att vissa människor verkar gå helt spikrakt genom livet?
Med vind i ryggen och solklar himmel ovanför..
Medan andra (läs mig) får en så otroligt tung ryggsäck att bära?
Jag har försökt att tänka positivt genom åren, försökt skaka av mig saker som jag inte har kunnat påverka, försökt att fokusera på det som faktiskt är bra och fungerar - men när katastroferna avlöser varandra och de verkligen inte går att bortse ifrån - då börjar man till slut att försvagas.

Förra årets vitsippor. Väntar fortfarande spänt på årets första små knoppar...
Förra årets vitsippor. Väntar fortfarande spänt på årets första små knoppar...

Ibland vet jag inte vad jag ska skriva här på bloggen. Det händer så många saker som jag inte kan berätta eftersom jag då skulle hänga ut människor i min närhet. En dag vill jag skriva av mig allt, bara låta allting rinna ur mig och sen smälla ihop den boken och gå vidare.

Det som verkligen har skrämt mig de senaste åren är just MÄNGDEN av olycka som drabbat oss, och jag har legat vaken många nätter och försökt tänka ut vad jag hade kunnat gjort annorlunda för att det inte skulle ha blivit så.
Det är klart att med facit i hand så finns det ju en del saker jag skulle ha gjort annorlunda, men de största, de mest smärtsamma händelserna, kan man inte ens påverka själv. De har bara slagit ner på min fina familj utan att vi haft en chans att värja oss – och jag tycker det är så himla orättvist.

Jag försöker att inte grubbla sönder men jag kan inte bortse från det faktum att jag saknar min pappa, jag saknar Jan och jag saknar min mamma - som lever men som inte är vid medvetande nog att jag kan prata med henne.
Jag kan inte bortse från det faktum att hela familjen mår dåligt, att vi brottas med självskadebeteenden och självmordsförsök parallellt med svår ångest från flera håll.
Jag kan inte bortse ifrån att vi har blivit slagna till tystnad, av personer, av samhället, av systemet och att det alldeles för många gånger har varit så orättvist att jag gråtit rakt ut bara av maktlöshet.

Jag vill verkligen vara glad och lycklig, men smällarna upphör aldrig att komma och jag hinner inte komma över en enda sak förrän nästa trauma dyker upp.

Jag har helt underbara människor omkring mig, och många är de som dykt upp från helt oväntat håll. Många frågar hur jag orkar, en del har sagt att man får bara den börda som man orkar bära, en del frågar om jag har någon som tröstar mig också, många säger att jag är stark. Och alla menar de väl.

Men sanningen är den att jag är inte stark.
Jag orkar inte.
Jag kan inte ta emot tröst, ibland knappt en kram.
Sanningen är att jag har fått väldigt mycket mer börda än jag orkar bära.
Min hälsa säger ifrån. Jag orkar verkligen inte.
Jag kan lägga mig ner och konstatera det. Men sen då? 
Om jag inte reser mig igen, jobbar ihop min lön, handlar mat och lagar den, så svälter mina barn ihjäl.
Min hjärna fungerar inte alls som den brukade, mitt hjärta går för högtryck, blodtrycket är för högt och jag ser ingen glädje längre.
Men jag måste fortsätta, för någonstans där bakom horisonten så vet jag att det finns en sol som kommer stiga igen och värma oss alla igen.
Tills dess så kan jag bara göra så gott jag kan - varje dag.

Jag har gjort många förändringar, hit och dit, för att försöka rädda mig själv och mina barn ur alla möjliga och omöjliga situationer. 
Mina beslut har jag behövt omvärdera om och om igen för de har visat sig inte hålla, det har inte blivit rätt osv. 

H E L A   T I D E N  har jag haft E N  enda sak för mina ögon, och det är att vi alla i familjen ska leva lyckliga i alla våra dagar.
Det är fortfarande det jag kämpar för.

Jag hoppas att vi har fått vår beskärda del av elände nu och att vi nu bara har det bästa kvar! 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln