Två veckor

Över två veckor har gått sedan mamma blev sjuk.
Vi har suttit med henne och försökt ge henne styrkan att kämpa och hon gör det mycket bra. Vi börjar se små framsteg och i torsdags så öppnade hon ögonen och försökte säga något. Det kändes alldeles underbart!

Parallellt med den här enorma chocken så har livet rullat på med en del andra tråkigheter som var och en hade haft kraft nog att sänka mig fullkomligt.

Jag var ändå tvungen att fortsätta att agera för vissa saker kan inte vänta. Vi var till exempel tvungna att hitta något tillfälligt, bra hem för mammas två katter. Både jag och min syster har katt själva och de kommer inte särskilt väl överens och det skulle inte bli bra för någon att ta hem dem till oss.
Vi hade den stora turen att få hjälp från helt underbara Södertälje Katthem, de ordnade ett jourhem åt katterna och jag skulle bara flytta katterna till buren och åka dit med dem..
Det visade sig enklare sagt än gjort.

Jag visste att de inte gärna vill bli burna eller fasthållna och att den här situationen brukar vara väldigt svår även för mamma. Men jag tyckte jag gjorde de förberedelser jag behövde, begränsade ytan de var på, ställde fram burarna inne i ett av de stängda rummen utan att de hörde det och satte mig sedan lugnt på soffan och drack kaffe.
Tids nog så kom de och strök sig mot mina ben, de är ganska rädda så de brukar inte hoppa upp i mitt knä men det här är ju nära nog tänkte jag så jag tog ett fast grepp om nackskinnet på Fanny. Hon vände om blixtsnabbt och bet mig i handleden. För mig kom det här helt oväntat och för att få loss henne så försökte jag med andra handen varpå hon bet mig i vänstra tummen också.
Aj!

Katthemmet var så snälla och kom och hjälpte oss att fånga katterna och ta dem till sitt jourhem, de är verkligen helt otroliga! Stöd gärna landets Katthem - de gör verkligen under! På ett lugnt och fint sätt så fångade de in båda katterna.

Själv åkte jag till vårdcentralen för att få en stelkrampspruta. De tvättade såren och jag fick pencillin. Tyvärr så räckte inte det.
Morgonen efter så hade händerna svullnat och jag hade FRUKTANSVÄRT ont, jag frös och hade lite feber.

Mot min vilja så åkte jag till sjukhuset.
Det var Emelies 20-årsdag och det minsta jag ville var att sitta på sjukhuset om det inte var för att vara på Neurointensiven med mamma.
Men jag hade inte mycket val. Jag blev inlagd direkt och fick Antibiotika via dropp istället, skulle inte det hjälpa så skulle de bli tvungna att öppna och spola rent.
Smärtan var helt galen, jag trodde inte att något så litet kunde göra så ont! Jag hade fått ett av betten in i leden från handleden så den leden ilade hela vägen upp till armbågen.
De målade runt det rodnande, svullna området för att se om det blev mer eller mindre.

I början så blev det mer men med tiden så minskade både rodnaden och svullnaden och sen tog det dessvärre längre tid innan smärtan försvann.
Första natten fick jag Morfin mot smärtan och ändå grät jag hela natten.
Den vanligaste bakterien vid kattbett är Pasteurella och det är också den som ställer till det så här när man blir kattbiten.

Så nu har vi lärt oss det också.
Kattbett ska man akta sig för!
Ska man göra någonting med sin söta, snälla katt som den inte vill - så använd handskar! De reagerar inte alltid som man tror. Och speciellt katter som man inte känner.
Anledningen till att jag inte använde handskar var för att jag inte ville skrämma katterna, men det hade inte haft någon betydelse i det här fallet. För henne var det läskiga det faktum att jag tog tag i henne för försökte hålla fast henne och lyfta henne.

Nu är jag sjukskriven och arbetar upp styrkan i händerna igen nu när smärtan börjar ge med sig.

Så dagens tips - akta er för kattbett!

Men jag älskar fortfarande katter för det!

Etiketter: hälsa

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln