I barndomens fotspår

Torekällberget
Torekällberget

Det blev ett besök på Torekällberget i helgen, jag har inte varit här sedan jag var liten så det kändes som att resa tillbaka i tiden dubbelt upp (för hela Torekällberget är ju att besöka en svunnen tid).

Jag älskade verkligen att vara här när jag var liten! Vi bodde så att vi hade gångavstånd hit och jag minns att jag till och med rymde från skolan en gång när jag var sju år för att gå och mata hästarna istället.

Allting är sig exakt likt, så som det såg ut då 1975.
Det är fascinerande.

I en tid då det har varit alldeles för mycket förändringar så söker jag mig gärna till just sånt här, som stått fast genom åren. Det ger en känsla av trygghet i en värld som annars känns allt annat än trygg.

Det nya jobbet blir nog bra tids nog, men just nu känns det inte så roligt.
Dock är det ju fast och tryggt så jag kommer fortsätta att försöka och hoppas att det kommer kännas bättre vart efter tiden går och jag vänjer mig.

Det är väl kanske årstiden också, som gör att det känns så tungt?
Har krisat i flera år nu så jag börjar verkligen längta efter att må riktigt bra, hur svårt ska det vara?

Jag har ju H E L A   T I D E N  den där längtan till Brödbacken, till att allt ska vara som det var en gång i tiden. Och jag VET att jag bara borde släppa det och gå vidare, men saknaden är så otroligt stark så det är svårt.
Jag är fortfarande hopplöst gråtig och om jag inte "skärper mig" så gråter jag varje dag av saknad och av den där känslan att jag inte lever som jag vill leva.

Faktum är att jag är en väldigt positiv människa, men jag inser att det inte riktigt låter så nu för tiden... ;-)

I alla fall så kämpar jag på i väntan på bättre tider (eller medan jag skapar bättre tider snarare, ingen gör det ju åt mig!)
Åker iväg innan sju på morgonen, packar mig in på ett fullsatt tåg ihop med tusentals andra och åker till jobbet. Försöker smila upp mig och visa framfötterna dagen lång och när jag väl sitter på det där tåget hem igen framåt kvällen är jag så trött att jag bara drömmer om att få sova. Lite mat först bara.
Vilket liv är det?
Det är det där som gnager i mig hela tiden. Jag vill inte leva så. Jag vill göra något som känns meningsfullt och roligt och jag vill ha tid och ork att LEVA också, inte bara överleva.

Djupt värre.
Men känslan är så stark i mig att den är svår att förbise.
Känslan av att någonting är fruktansvärt fel.
Det kan inte vara meningen att livet ska rulla på i en lång rad av meningslösa dagar.
Att man alltid, alltid ska vänta och längta?
Längta till helgen, längta till semestern, till pensionen - eller till kistan där man äntligen får vila?
Nej jag accepterar inte riktigt att det ska vara så.

Nåja, ett sätt att stå ut med tristessen är att hitta på roliga saker på helgerna i alla fall!
Och Torekällberget var en jättemysig utflykt!

Bageriet på Torekällberget är verkligen värt ett besök!
Självklart ska man äta kringlor i Kringlornas Stad Södertälje, där Torekällberget ligger.

Vi kommer snart åka tillbaka hit, just den här dagen var det så otroligt kallt att det inte var något nöje att vara utomhus - även om det var extremt vackert!

Jag brukar försöka att komma ut på minst en fotorunda varje helg för att skingra tankarna lite - det funkar ALLTID!

Ta hand om er gott folk!
Kram

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln