This is not how the story is going to end

Nu - äntligen - har alla bitar trillat på plats.
1 216 dagar tog det.

Jag har haft ett mål för mina ögon hela tiden - och det har varit att samla ihop alla barnen igen och se till att vi alla kunde leva i en trygg och bra tillvaro.
Utan aggressivitet och utan oro över att en eller flera fortfarande har det dåligt.

Nu är alla barnen samlade igen och lättnaden och glädjen över det märks i oss alla.

När jag fattade beslutet att flytta tillbaka ner till Småland efter att jag kämpat i tre års tid i Stockholm för att få ihop allt - så var det en känsla av uppgivenhet.
Jag kunde inte låta en av barnen leva kvar i den missär som hon gjorde, jag var helt enkelt tvungen att prioritera henne och tänka att de två äldsta trots allt hade större förutsättningar att klara sig själva än vad den näst yngsta hade.

Det kändes otroligt skönt att komma ner och lägga armarna om henne, laga riktig mat åt henne och köpa de mediciner hon behövde.

Men kvar i Stockholm fanns ändå två av tjejerna som inte är så gamla de heller, så hur jag än gjorde så slets mitt hjärta i två bitar. Det tog dessutom inte lång tid innan de började bli ledsna och osäkra på tillvaron. Det kändes väldigt fel att lämna dem så, de hade alltid varit så otroligt lojala mot mig igenom hela den här resan.

Jag går inte in mer på detaljer, av hänsyn till barnen, men det stod klart nästan direkt att det här inte var en hållbar lösning.

Så, jag sa upp mig och fixade skolor åt tjejerna i Stockholm och i helgen gick flyttlasset återigen iväg mot storstan.
Och NU äntligen är hela syskonskaran samlad (även om äldsta dottern nu bor tillsammans med sin pojkvän så är det ändå så nära att vi kan ses dagligen).
1 216 dagar senare.

Satan i gatan vilken resa det här har varit men nu känns det verkligen som att vi alla har kommit hem. Det är så otroligt skönt!

Etiketter: skilsmässa separation

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln