Just keep on going

Vad är väl en semester? Den kan vara dötrist och långtråkig och alldeles, alldeles... underbar...
Men mina första tre veckors semester är snart slut nu, bara några ynka dagar kvar, och den har varit allt annat än underbar.

När barnen åkte iväg med sin pappa och hans tjej så uppstod ett tomrum som var mycket svårare att stå ut med än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Jag har väl inte riktigt haft tid att känna efter de senaste åren och så här mycket tid och tystnad gjorde att alla gamla minnen jagade ikapp mig och slog ner mig helt.
Jag inser att det är en nyttig process.
Något jag måste ta mig igenom, men det är allt annat än lätt.
För en gångs skull så tar jag itu med känslorna som kommer och försöker undvika "flyktbeteende" - men jäklar vad ont det gör. 

Den sorgen som uppstod gjorde mig handlingsförlamad.
Jag borde plugga, massor. 
Jag borde fixa så att varmvattnet kommer igång innan hösten.
Jag borde köpa gipsskivor och bygga på väggarna och beställa takbrädor.
Jag borde leta reda på en elektriker som inte har semester.
Jag borde skicka in flyttanmälan.
Jag borde rensa ogräs innan trädgården blir en djungel.
Jag borde promenera, utöva yoga, träna och köra en Detox.
Jag borde måla klart taket.

Men jag orkar inte.

I lördags kom Emelie ner, vi var i ungefär samma sinnesstämning. 
Som i ett stort vakum efter allt som varit.
Vi unnade oss en helkväll med bra feel-good-filmer, ostbricka och godis i massor! Vi pratade, skrattade, grät, sov och pratade.
Det var verkligen magiska dagar och när vi torkat tårarna så bestämde vi oss för att inte bara överleva utan LEVA!
Så, vi kavlade upp armarna och började slänga ut allt skit ur våra liv.
Vi började med Georges allt skrot ur veboden.
Han har haft tre år på sig att hämta skräpet så nu fick det vara nog.
Vi slet som djur och körde allt till skroten - och tänka sig: Vi fick betalt för det också! :-)

Före / Efter
Före / Efter
Nu finns det snart plats för hönsen här. :-)

Jag kommer klara mig, just nu gör det ont och är svårt - men jag har bestämt mig för att inte gråta mer nu, inte älta det som varit utan kavla upp armarna och köra.

Det är något befriande med att rensa ut.
Hårt arbete i ösregn och vi jobbade hårt och blev ganska chockade stundtals över vad vi hittade i en sjuk människas gömmor.

När Emelie åkte hem igen så blev det så klart tyst och tomt igen, men ändå kände jag mig så otroligt stärkt.
En utav dagarna åkte vi till Vimmerby och köpte på oss planeringsböcker. I  dem planerade vi upp våra liv - gjorde målbilder, skrev, klippte, klistrade och planerade.
Dagens Dröm är Morgondagens Verklighet.
Det är en sak att veta vad man INTE vill ha i sitt liv - men det är ibland ganska svårt att säga hur man faktiskt vill att livet ska vara.
Men man kan aldrig träffa ett mål som inte är synligt, sa min terapeut, och det ligger en hel del i det, men sen gäller det ju att göra någon sorts plan för hur man ska nå dit också.

Så nu ser jag fram emot framtiden!
Den kommer bli händelserik och alldeles, alldeles underbar... ;-) 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln