Head up - stay strong

Ibland kräver det mer styrka än jag har att hålla huvudet uppe.
Typ just nu är det så.
Men jag har inget val - det är bara att kämpa på.
Ett litet oväntat "fritt fall" bara, snart är jag på banan igen. Hoppas jag.

Vi hade en lugn och skön midsommarhelg tjejerna, jag och Marcus (Emelies pojkvän). 
Förkyld och ledsen så jag orkade inte göra något direkt, klippte gräs och rensade ogräs.
"Barnen" roade sig och mina ex har gått vidare båda två och är i nya, fasta förhållanden som de firar sommaren med.
Jag har lärt mig att livet inte alltid är rättvist, det är lättast att bara acceptera det. 
Jag ville så väl, men det blev så fel allting.
Nu är jag bara tom och ledsen.

Under tiden så försöker jag svälja skammen i att vara "hemlös" och bo på mammas soffa, försöka få tid och pengar att gå ihop och samtidigt plugga in Placeringsrådgivningslicensen i ett huvud som inte är mottaglig för information.

Jag tycker inte synd om mig själv - jag är inte ett offer - men jag är bara så otroligt trött och ledsen.
Har inte riktigt vad som krävs för att börja om, ingen av oss i familjen har det nu.
Vi orkar inte med en flytt till, ett nytt jobb, en ny tillvaro. Egentligen.

Men, den här gången bygger jag på min egen mark, jag tänker inte för en sekund riskera att hamna i den här situationen igen.
Det är så fruktansvärt förnedrande och kränkande.

Jag har fyra arbetsdagar kvar, sen är det tre veckors "semester" (plugga och renovera huset) - jag försöker bygga upp en glädje kring det. Det går sådär.
Tjejerna ska åka med pappa till Grekland och Emelie ska stanna i Stockholm och jobba.
Bu-fucking-hu

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln