Älskade dotter...

I fredags sprang du ut från S:t Eriksgymnasiet för sista gången. I trängseln utanför stod vi, hela familjen samlad, med blommor och en skylt i händerna och tårar i ögonen.
De här underbara åren som vi har fått ha dig här hittills passerade revy en smula, den söta, lugna bebisen med de blonda lockarna - som lärde sig skratta, krypa, gå, simma, läsa, räkna.. 
Den där första skoldagen när du gick iväg med din nya skolväska och dina glittriga skor, så spänd och så redo för det första steget ut i världen. Och nu, 12 år senare, så springer du ut - så otroligt vacker, så fantastiskt smart - med ett stipendium och absoluta toppbetyg i handen - så stark att du får oss alla att häpna.

Ditt liv har varit allt annat än lätt.
Parallellt med skolan så har du axlat bördor som var och en skulle knäckt vem som helst. Men du har gått rakryggad igenom dem alla - inte bara klarat dig själv, utan även många gånger hållit upp både småsyskon och tillvaro och dessutom samtidigt presterat på topp i skolan.
Att finna ord för vilken stor person du är, känns futtigt. Alla ord känns små och slitna. Det finns ingen som du, de orden är inte uppfunna ännu. 
Du är en hjältinna, det finns ingen som helst gräns för hur långt du kan gå.

En härlig sommar framför dig, och därefter vidare mot Universitetet. 

Ingenting blev ju riktigt som vi hade trott och hoppats när vi flyttade upp hit gumman, den som klarade av det bäst - var du. Du har skaffat underbara vänner och en underbar pojkvän, du bygger dig ett liv, en grund, en trygghet på egen hand.
Och du klarar det bättre än någon annan jag mött.

Lycka till Emelie! Och Grattis!
Du är bäst!
Jag älskar dig så ofantligt mycket! 
❤ ❤ ❤

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Etikettmoln